TOLFTE KAPITLET.
Ånger och förlikning.
Waverley var ovan att dricka utom med stor måttlighet. Han sof derför djupt till sent påföljande morgon och vaknade till en plågsam hogkomst af föregående aftonens uppträde. Han hade blifvit personligen skymfad — han en adelsman, en militär och en Waverley. Det var sant, att den person, som tillfogat honom skymfen, ej vid det tillfället varit i besittning af den smula förstånd, som naturen tilldelat honom; det var äfven sant, att han, genom att söka upprättelse för denna förolämpning, skulle bryta mot både Guds och sitt lands lagar. Visserligen kunde han derigenom taga lifvet af en ung man, som kanske på ett aktningsvärdt sätt uppfylde sina medborgerliga pligter, och göra hans familj olycklig; men han kunde äfven förlora sitt eget lif — ett ingalunda behagligt alternativ, äfven för den tappraste, då det öfverväges i enrum och med köld.
Allt detta tyngde på hans sinne; men den ursprungliga uppfattningen återkom med samma oemotståndliga styrka. Han hade lidit en personlig skymf; han var af Waverleyska familjen och officer. Han hade intet val, och han gick ned till frukostbordet med föresats att taga afsked af familjen och skrifva till en af sina kamrater att möta honom på ett värdshus midt emellan Tully-Veolan och staden, hvarest de voro förlagda, för att han måtte till lairden af Balmawhapple framföra ett sådant budskap,
