som omständigheterna syntes fordra. Han fann miss Bradwardine presiderande öfver té- och kaffekannorna, med bordet betäckt af färskt hvete- och rågbröd i form af bullar, kakor, skorpor och andra sorter, jemte ägg, renstek, får- och oxkött, rökt lax, marmelade och alla öfriga läckerheter, som föranledde sjelfva doktor Johnson att prisa yppigheten af en skotsk frukost framför alla andra länders. Ett fat med hafregryns-gröt jemte en silfvermugg, innehållande en lika blandning af tjernmjölk och grädde, voro framsatta som baronens andel af denna måltid; men Rosa nämnde, att han gått ut tidigt på morgonen efter att hafva gifvit befallning, att hans gäst ej skulle få störas.
Waverley satte sig ned nästan alldeles tyst och med ett utseende af tankspriddhet och sinnesfrånvaro, som ej kunde inge miss Bradwardine någon synnerligt fördelaktig tanke om hans umgängesgåfvor. Han besvarade på måfå ett par anmärkningar, som hon vågade göra rörande några allmänna ämnen, så att hon, då hon fann sig nästan tillbakavisad i sina bemödanden att underhålla honom, och i hemlighet förundrande sig öfver, att en skarlakansröd rock[1] ej skulle betäcka ett bättre lefnadsvett, lemnade honom åt hans tysta nöje att inom sig förbanna doktor Doubleits favoritkonstellation ursa major såsom orsaken till all den ofärd, som redan skett och sannolikt komme att ske. Men plötsligt spratt han upp och rodnade, då han genom fönstret varseblef baronen och unga Balmawhapple komma arm i arm och synbarligen inbegripna i ett djupt samtal. »Låg mr Falconer qvar här i natt?» Rosa, hvilken ej tyckte synnerligen om tvärheten i den första fråga, som den unge främlingen stälde till henne, svarade ett tort »nej», hvarpå samtalet åter afstannade.
I detta ögonblick inkom mr Saunderson med en helsning från sin herre, som bad att få tala vid kapten Wawerley i ett annat rum. Med ett hjerta, som klappade litet fortare, visst ej af fruktan, utan af oro och ovisshet, hörsammade Edward kallelsen och inträdde i rummet, der han fann de båda herrarne stående tillsammans. En min af välbehaglig värdighet hvilade på baronens ansigte, medan något liknande vresighet eller blygsel, eller båda dessa
- ↑ Engelska uniformsfärgen.
