rättighet att bli fritagen från belefvenhetens fordringar, utan bör lära sig att uppföra sig fredligt och artigt, då han står under den spirituösa eggelsens inflytelse. — Och låt oss nu gå att frukostera och inte mer tänka på denna dumma affär.»
Hvilka slutsatser man än torde draga af denna omständighet, måste jag tillstå, att Edward efter en så tillfredsställande förklaring gjorde mycket större heder åt läckerheterna på miss Bradwardines frukostbord, än hans början lofvat. Balmawhapple deremot syntes förlägen och nedslagen, och Waverley märkte nu först, att hans arm bars i band, hvilket tycktes förklara det tafatta och förlägna sätt, hvarpå han räckt honom sin hand. På en fråga af miss Bradwardine mumlade han någonting om, att hans häst fallit, och synbarligen angelägen att slippa både från ämnet och sällskapet, steg han upp, så snart frukosten var förbi, tog afsked och red hem, efter att hafva afslagit baronens bjudning att stanna qvar till middagen.
Waverley tillkännagaf nu sin afsigt att lemna Tully-Veolan så tidigt på eftermiddagen, att han kunde hinna fram till värdshuset, der han ärnade tillbringa natten; men den oförstälda och djupa ledsnad, hvarmed den godsinte och hjertlige gamle herrn hörde detta beslut, beröfvade honom alldeles modet att vidblifva det; och så snart baronen fått Waverleys löfte att stanna qvar ännu några dagar, sökte han undanrödja de skäl, han ansåg såsom anledningen, hvarför Edward velat förkorta sin dervaro. »Ni får inte tro, kapten Waverley, att jag af vana eller grundsats är någon advokat för dryckenskapen, ehuru det kan hända, att vid vårt gårdagsnöje några af våra vänner, fastän kanske ej alldeles ebrii eller druckna, voro, minst sagdt, ebrioli, hvarmed de gamla utmärkte dem, som voro ankomna eller, såsom ert inhemska och metaforiska engelska talesätt uttrycker det, på tre gvart. Ej som jag skulle vilja låta förstå något dylikt om er, kapten Waverley, hvilken, lik en förståndig ung man, snarare afhöll er från att dricka; ej heller kan det med fog sägas om mig, som suttit vid många stora generalers och marskalkars bord vid deras festliga gästabud och lärt konsten att tömma mitt glas med försigtighet, hvadan jag, som
