Den här sidan har korrekturlästs

TRETTONDE KAPITLET.
En förnuftigare dag än den förra.

Ridande på en rask, väl inriden häst och sittande i en bomsadel, med ett långt schabrak af samma färg som hans livré, var baronen af Bradwardine ingen dålig representant af den gamla skolan. Hans ljusa, broderade rock och präktigt utsirade väst samt hans ståtliga peruk, betäckt af en liten guldgalonerad hatt, som var tryckt på sned, fulländade hans personliga kostym. Han åtföljdes af två välberidna betjenter, beväpnade med hölsterpistoler.

På detta sätt red han i sakta traf öfver berg och dal och uppväckte beundran i hvarje bondgård, hvilken de foro förbi, tills de »djupt nere i en gräsbevuxen däld» funno David Gellatley, som ledde två ovanligt stora vindhundar och dessutom hade öfverinseende öfver ett halft dussin gårdshundar samt lika många barfotade och barhufvade pojkar, hvilka, för att få den stora utmärkelsen att medfölja på jagten, ej underlåtit att kittla hans fåfänga med den välljudande benämningen herr Gellatley, ehuru sannolikt hvarenda en af dem vid föregående tillfällen sprungit efter honom och skrikit: »galna David». Detta är likväl ej något ovanligt smicker mot tjenstförrättande personer, ej heller är det inskränkt till Tully-Veolans barfotade bypojkar. Det var i bruk för sextio år sedan och skall äfven vara det sex hundra år härefter, i fall denna beundransvärda sammansättning af dårskap och skälmstycken, kallad verlden, då ännu finnes till.