94
romantisk i sina idéer och i sitt val af läsning samt hade stor fallenhet för poesi. Mr Bradwardine var motsatsen till allt detta och satte en ära i att vandra genom lifvet med samma raka, stela, stoiska högtidlighet, som utmärkte hans aftonpromenader på terrassen vid Tully-Veolan, der han hela timmar å rad — en verklig afbild af den gamle Hårda-Knut —
Ståtligt än åt öster gick
Och ståtligt än åt vester.
Hvad literaturen angick, läste han visserligen de klassiska poeterna äfvensom Georg Buchanans Epithalamium och hvarje söndag Arthur Johnstones psalmer; vidare Deliciæ Poetarum, sir David Lindsays verk, Barbours Bruce, Blinda Henriks Wallace och Ramsays Adlige Fårherde. Men ehuru han så till vida offrade sin tid åt sånggudinnorna, skulle han, om vi måste vara uppriktiga, varit mycket belåtnare, om de visa och fromma tänkespråk samt de historiska berättelser, som innehöllos i dessa särskilda verk, framstälts för honom på ren prosa; och ibland kunde han ej afhålla sig från att uttrycka sitt förakt för det »fåfängliga och onyttiga versmakeriet». Han plägade säga, att den ende, som på hans tid utmärkt sig deri, var perukmakaren Allan Ramsay.
Men ehuru Edward och han i detta fall voro toto cœlo, som baronen skulle uttryckt sig, skiljaktiga, så möttes de likväl i historien, såsom på en neutral mark, på hvilken båda gjorde anspråk. Visserligen belastade baronen blott sitt minne med verkliga tilldragelser — de kalla, torra, hårda konturer historien aftecknar; medan Edward deremot tyckte om att uppfylla och afrunda utkastet med en varm och liflig inbillnings färgläggning, som ger ljus och lif åt de handlande och talande personerna i förflutna tidehvarfs drama. Men oaktadt deras motsatta smak bidrogo de likväl mycket till hvarandras nöje. Mr Bradwardines utförliga berättelser och starka minne förskaffade Waverley nya ämnen af det slag, hvilket hans inbillning helst bearbetade, och öppnade för honom en ny grufva af händelser och karakterer. Och han återgäldade det nöje, som sålunda skänktes honom, dels genom den ifriga uppmärksamhet, som värderas af alla historieberättare, och i synnerhet skattades af baronen, som kände sin sjelfaktning
