249
Då hörde jag En klocka ringa ifrån klostergården Entonigt, långe; men når sista ljudet Förklingat, vardt det plötsligt mörkt i kyrkan. Ett sakta rassel hördes rundtomkring, En skrapning utmed golf och väggar, lik den Som hörs, när stenblock gnidas mot hvarandra. Bestört och hemsk till mods jag reste mig Med darrhändt stöd mot marmorbildens fot, Då — o, hvad gräslig stund! — jag tydligt märkte, Hur den sig långsamt rörde under handen. Af skrämsel skrek jag till och for tillbaka Som biten af en orm, men stötte mot Den närmaste kolonnen, hann ej längre; Ty stel af fasa ofvan mig jag hörde Liksom ur fjerran fruktansvärda orden: "Fördömda, I, som ej fån dö, ej lefva, I, hvilkas ve år årslång, qvalfull dröm Och usla fröjd en timmes lust i synden, Fort, vaknen upp! Den stora stund är inne, I hvilken Han, som I föraktat, föddes, Den underbara stund, då jemvål Er En nåd ej nekas kan och straffet hvilar. Så stigen upp ur edra grifter alla Och våren hvad I voren!"
Digitized by LjOOQle
