276
Ett tecken att ej någon finge följa;
Och snart hon sågs ej mer i menskohvimlet.
Den tallrik hon fört med sig låg på steget, Der nyss den höga sutit, kanske qvarglömd. Jag såg en qvinna hastigt taga upp den Och visa den med ifver för de andra, Som alla ville se den, röra vid den; Och så han gick ur hand i hand, reliken.
Fyrverkeriet slocknat, kanonaden Och sången tystnat, skarorna förskingrats, Och festen slutats, torget lemnats öde. Den molnvägg först jag sett nu stigit högre, Af Carlavagnen syntes blott en stjerna, Blott då och då en blekgul norrskensflamma, Lik blixten från en plötsligt dragen klinga, Sköt fram ur nattens mörker och försvann se'n.
Jag ville gå. Det var så hemskt derute, Sä ödsligt och så qvaft. Jag kunde dock ej.
Digitized by LjOOQle
