— 10 —
Som månar glänste, och fast eggen,
Af klinga jemte klinga, brann
Som gyldne blixtar vid hvarann;
Fast af hans fäder hvarje hjelte,
I nischens djup, stod solskensklar,
Med flammande och snöhvitt bälte,
Och mantel, som ett eldsvall var;
Fast hvarje pelare, med bruten
Och kretsad stam, stod under rik:
En blank kolonn af silfver gjuten,
En glödande metall-stam lik.
Han såg det ej — ej hörde heller
Hvad som förgick derutanför;
Han blott sin egen tanke hör,
Som kanske nu hans döds-dom fäller,
Och honom på schavotten ställer,
Der bödeln, fast hans egen själ,
Den värsta är, som finns likväl.
Han hör, en gång, ej hur de tunga
Och dubbla dörrar springa tu,
Ej huru pelarhvalfven runga,
För Haralds steg, som kommer nu.
Det är en annan verld, som fattat
Dess hela väsen, som beskattat
Minutens kraft af dess natur.
En annan makt tillhör det ur,
Som Wildheim i sitt inre äger:
Hvars pendel uti bröstet väger;
Och visarn pekar endast der
På tid som gått, men ej som är.
