— 13 —
Från dessa tider Harald föga
Sin Herre sett: dess dörr stod stängd.
Allt mätes väl med samma längd,
Allt mätes väl med samma öga,
Sa länge man är yngling än:
Ty ynglingar ä lika höga;
Men verkligheten kräfver se’n,
Omedelbart sin rätt igen.
Och Harald såg till slut, ty värr!
I Riddar Wildheim blott sin Herre;
Men vännen, så af honom tros,
Med värlig ungdom flytt sin kos.
Dock nu då han — se’n många år —
Ånyo vid dess sida står,
Hvad strid i bröstet! — Gerna sute
Han nu på vakt å vall’n derute,
Bland stridens dån och stormens köld,
Halflutad mot sin blanka sköld.
Att se en ovän i sitt öga,
Att skakas utaf nordans arm,
O! det är ringa, det är föga,
Emot att skakas i sin barm.
Och hur man kämpa må och strida,
Man kan förlora endast blod;
Men ser man den man älskar lida,
Förlorar man dock mer — sitt mod.
Man stannar vid den mörka panna,
Som blickar från en åsksky ned;
Men här man tvingas ej blott stanna,
Man tvingas att förtvifla med.
