— 14 —
11.
Men Harald har ej tid att vänta.
Hvar stund är dyr: i krigarns hand
Ett mäktigt kapital ibland,
Som kan ge segren sjelf i ränta.
Derför han nu, en kämpe god,
Sin hand på Wildheims skuldra lade;
”Herr Riddare”, dervid han sade,
”Sitt icke som en frusen stod,
Då striden upp sin härsköld höjer,
Ännu en gång här utan för,
Och undrar hvarföre Wildheim dröjer
Hvad yfverboren hjelte gör”?
Vid dessa orden snabbt som björnen,
Af hunden träffad, rusar opp;
Så snabbt som, vid ett jagtrop, örnen
Slår vingen ut på fjellets topp;
Så snabbt liksom en båge springer,
Nyss böjd af senan, ut igen,
Blott rörd vid trycket af ett finger;
Så snabbt som pilen far från den,
For Wildheim opp och yrar se’n.
”Hvad är det? Se, re’n dagen randas,
Med stråle hvit och stråle röd,
Jag lefver än, mitt väsen andas,
Var jag ej nyss på stunden död?
Jag tyckte — dock se der står anden
Med blodig panna, svärd i handen
Och ser på mig. Hvad vill du, säg?
Har så du gått den långa väg
