— 25 —
Du är ej den, jag vet det nog,
Ty vännen i sin ungdom dog
Men ack dess röst, den ljufva frida,
Den tyckes bo i din ändå
Liksom uti en gröfre slida
Ett svärd af guld, med stjernor på.”
”Min hjelm, den hvilar som en klyfta,
Orubblig på mitt hufvud den,
Och fast min arm kan svärdet lyfta,
Med hjelmen mäktar icke den;
Först då min ed jag löst, då faller
Ifrån min panna hjelmens galler,
Då är jag fri som hafvets vind,
Som klippans och som skogens hind.”
Vid detta svar sig Wildheim vände:
Man vet ej hvad dess hjerta kände;
Och hastigt, ifrån Riddarn, han,
Liksom en molnstod, nu försvann.
16.
”Hör Harald jag har kallat dig,
Så underlig jag känner mig.
Jag tror min stund är när: Min tunga
Vill tala, vill sin svansång sjunga;
Men sätt dig ner, från fordna dar
Du är den enda, jag har qvar.
Jag for från hemmet; sinnet glödde,
Blott segrar mina tankar födde;
