— 28 —
För henne föll jag ned. Det första,
Det enda knäfall, som jag gjort,
För mig den skönsta stund, den största:
Först kärleken gör lifvet stort.
Och hennes öga ned sig sänkte;
Det föll i mitt, och med dess blick
En himmel genom hjertat gick,
Med stjernor af hvad sjelf jag tänkte.
Det var den första gång, som då
Ett öga blickat på mig så.
Och då hon rörde vid min panna,
Med lagerkransens gröna gren,
I bröstet alla pulsar stanna,
Fast Englar lågo i hvaren.
Det är det första blott i verlden,
I ögats syn och synens prakt,
Som lyster dig till himmelsfärden,
Utaf ditt eget väsens makt;
Men bilden af det första hvilar
I evighet för ögat qvar.
Minuten genom seklet ilar,
Och solen genom rymden far.
Här fins ej slut, men helgedomen
Vidöppen står; här fins ej slut;
Och lifvet hvilar i den domen,
Som födselstunden talar ut.
Och dagar gingo, dagar flydde,
Men blott om henne jag mig brydde.
Mig var ej skölden mera klar,
