— 34 —
Bland härars gny, bland tusen dödar,
Der blodet som en fjellström flödar,
Och striden vandrar fram sin ban.
Förfärlig med sin Lejonman.
Jag sökte döden äfvenledes,
Men fann den likväl ingenstädes.
Den brotslige har ingen graf,
Förrän han bötat brottet af.
Och fastän tusen kring mig falla,
Som kanske önskat lefva alla:
Jag lefde blott: ens själ begär.
En tvilling med minuten är,
Som himlen vill den mäktig vara,
Som örnen genom rymder fara.
Men den är svag, förmår ej mer
Än falla från sin drömverld ner.
Det är ej värdt att hoppas, önska —
De blommor som stå opp och grönska
De trampas ned af skogens hind,
Om de ej brytas af en vind.
Se’n har jag ock hvart hopp föraktat
Och inom mig, det jemt betraktat
Såsom en andens meteor
Som föds, som flammar och förgår.
19.
Så kom jag åter hem. På vägen
Besökte jag Mathildas borg;
Men fann om henne blott en sägen:
Om oförrätt och liden sorg,
