— 36 —
Af fara för en motsats nu.
Ack, silkes-masken lik man spinner
Sig in i sina drömmar ju!
Dock sanningen på lifvet tränger,
Gör hemgång i den sköna verld,
Säg, hvar är då din himmelsfärd
I hjertats fröjd? Sin borg det stänger,
Och borgen öppnas aldrig se’n:
Vid dödens gördel nyckeln hänger,
Och tomhändt lifvet står igen;
Hvad döden har, behåller den.
21.
Men morgondagen redan stundar;
Än ligger den i skyn och blundar,
Men pannan ljusnar, läppen ler,
Och kinden rodnar, mer och mer.
I lunden rör sig fogelns vingar,
Och här och der en stämma klingar,
Och rosen slår sitt öga opp,
Af kärlek full och full af hopp.
Och bäcken, som i dalen hvälfver
Sin silfverbro, så klar och ren,
Som vore den af månans sken,
Står glittrande ibland, och skälfver
Hvar gång som vinden, lätt och snar,
Med vingad fot deröfver drar.
All verlden klarnar. — Se då skjuter
Med kind, som glöder, blick, som njuter,
Just solen fram ur östan vik:
En konung på ett drakskepp lik.
