— 2 —
2.
Hvad är det då som fierran skallar,
Längs stranden utaf Donau;
Kanske det är dess våg som svallar,
Mot någon enslig klippa nu;
Kanske en nordanvind, som gungar
Från träd till träd, från topp till topp,
Och väcker fjellets örnar opp;
De vingade naturens kungar,
Från thronerna på Alpens topp?
Dock, nej! ur mörka skogen tränger
Också en stråle, klar och ren;
Och lyst af blekrödt fackel-sken
Framåt en riddarskara spränger;
Och snabbt det går som vindens il,
Som bågafskjuten neger-pil.
Med ljuset, af hvar facklas stråle,
De dela natten midt i tu;
På frustande och fraggig fåle
De rida kapp med Donau.
3.
Uti en båge floden rullar;
Men norr om den, bland gröna kullar,
Ett Borgtorn skjuter opp, just så
Som om det himlen ville nå.
Och djupt derunder — foten hvilar:
En Jätte lik bland gyldne pilar,
