— 39 —
Och skarpt omkring sig blickar han.
”Håll, Richard! Eden är fullbordad:
Håll upp”! — man honom ropa hör —
”Du segra, men ej mörda bör.”
”Men Wildheim och J kämpar, lyssnen!
Jag tala vill: min läpp är fri.
Sen J ej skyn deroppe, tystnen!
Sanct Petrus sjelf står midt deri.
Han vinkar mig: min dag är nära
Att tömma ut sin urnas våg;
Men tron på honom var min ära,
Jag honom jemt för ögat såg. —
Och Wildheim! för din hand förblödde
Mathildas far — och sjelf hon dödde -—
Sanct Petrus stod den natt för mig,
Och sade: ”hämden tillhör dig.”
Nu har jag hämnats. Lifvets hvimmel
Må andas ut, jag redo är:
I anden bor det dock en himmel,
Af det som man fulländat här.
Och min är ej den hämd jag öfvat,
Men öfver mig, af Guda ätt!
Dock det jag sjelf har gjort, jag pröfvat —
Och tror mig i min själ gjort rätt.
Nu är det slut: fullkomnadt är det:
Din bragd var mörk som dyster natt;
Men ock derför jag hämde-svärdet
I handen på din son har satt.”
23.
Då drog sig som en månskens flamma
Utöfver Wildheims anletsdrag,
