— 40 —
Och ögat lyste i detsamma.
Som tändes der en annan dag.
Men handen hastigt ut han sträckte,
Åt Richard den till handslag räckte;
Men tyst var läppen; derifrån
Man hörde dock till slut: ”min son”!
Och dofva ljödo likväl orden,
De kommo som från under-jorden;
Och sagda, föll hans panna ned;
I jorden först får menskan fred.
24.
Men, Richard, är han död? Der hvilar
Man vet ej hvad i hans gestalt;
Men ögat stirrade så kallt,
Som döden från Huronens pilar.
Det var som om en iskall arm
Gjort inbrott i hans egen barm,
Och stulit bort dess friska hjerta:
Blomfodret till hvar fröjd och smärta,
Den rot hvarpå som blomma står
Hvart uttryck som ens väsen får.
Ett drag af lif han icke äger,
Hans läpp ett enda ord ej säger,
Det var som till en stod han fryst,
Just som hans själ af fasa ryst.
Skall äfven han, som fadren fläckad
Utaf ett mord, kring verlden gå?
Af sina ungdoms drömmar gäckad,
Bedragen utaf dem också?
