— 41 —
Skall han från strid till strid blott vandra,
Med brådjup afgrund i sin själ,
Föraktad af sig sjelf och andra,
Men hjelte i sitt svärd likväl?
Dock, nej! hvar tanke har sin fana,
Och hvarje menniska sin bana,
Och tvenne gånger lifvet går
Ej framåt uti samma spår.
25.
Den starke djupt sin ställning fattar:
Kan liflös af hvart intryck bli;
Men hvarken gråter eller skrattar,
Ty ingen känsla bor deri.
Men när som själen hvarje gnista
Urladdat af sin hela kraft,
Han återkommer med den sista,
Från drömmen af den strid han haft.
”Min Far — var det ej så du sade,
På stunden nyss — du Foster-Far? —
De orden dock ej hjertan hade;
Det var ett uselt tvillings-par.
Om slika ord din tanke födde
Hvar gång du talade — kanske,
Långt förr’n de dagen fingo se,
Du sjelf af föddselverk förblödde.
Dock föd dem du: var viss dock på
Att de oäkta bli ändå.
Af hjertat bli de ej förlöste.
Af känslan icke vattenöste,
