— 3 —
Ett bålverk ibland blanka spjut,
Som peka från hvar ringmur ut.
Om dagen stannar vandrarn gerna
I trakten, blott för borgens skull;
Der brinner ju, så underfull,
På tornets spets en gyldne stjerna,
Och bister blickar döden ur
Hvarenda glugg i rundhvälfd mur.
Nu syns den likväl icke vida,
Svartögda skuggor stå och strida
Med ljusögdt månsken kring dess rund;
Det är ej dag, men midnatts-stund.
4.
Portvakten var en frejdad hjelte,
Fast grånad nu; uti sitt bälte
Han manligt bar sin hela verld:
En dödens runestaf — ett svärd.
Med silfverskägg han satt på vallen,
Och hörde ren, af återskallen,
Att hof vid hof allt närmre kom,
Men brydde sig ej stort derom.
Han flamman såg mot skogens kransar,
Som glödande hvar fackla spred,
Och räknar väl till hundra lansar,
Som skimra från dess kullar ned;
Men satt orörlig, endast föga
Han med en blick åt borgen såg,
Der vakten uppå sköldar låg.
De kände att den gamles öga,
