— 7 —
8.
Allena gamle Wildheim sitter,
Vid lampan i sin pelar-sal,
En vålnad af sitt eget qval;
Ty mörk är pannan, läppen bitter,
Och ögat står som döden still.
Det tyckes som han tala vill,
Men tanken, i dess anlet stannad,
Bief kanske af en an’ förbannad,
Och dog, just som den ville ut,
Se’n den uppå hans tunga sväfvat,
Och alla åldrar genom-lefvat
I seklet utaf en minut.
I sinnets verld, i andens strider,
Der skiljes lif och död ej stort,
Man genomlöper alla tider,
Som en elektrisk gnista fort;
Och som dess blommor skönast dofta
Står döden närmast, mörk och kall,
Och himmelsfärden slutar ofta,
I sinnet, med ett syndafall.
Den djerfva anden, då den skjuter
Starkvingad som en hafsörn högt,
Sitt öga med ett hånskratt sluter,
Just när den funnit hvad den sökt.
Dock ingen tyngd den tanken skänker,
Som du förmår att säga än;
Men dör ditt ord för hvad du tänker,
Då må du darra djupt för den.
Då sitter du allre’n vid randen
