Den här sidan har korrekturlästs
Jag var förirrad och förlägen,
Då stod fru Sorg vid skogens bryn,
Hon var mig aldrig obenägen,
Fast jämt jag skydde hennes syn.
Hon trädens grenar undanböjde
Och väg i törnesnåren röjde,
Den gångstig kände jag igen,
Där sången blef min barndomsvän;
Jag tror, att nu jag hittar vägen
Dit, där min sällhet är belägen.
