Den här sidan har korrekturlästs
Förvisst det var med farlig sejd,
Som dessa runor gjordes,
Ty skälfvan nu ej mer fick hejd,
Förvärring endast spordes,
I yrseln kom en skräck från Hel,
Och snöda syner drefvo spel
I hjärnan hos den sjuka mö,
Hvars håg var annars ren som snö.
Dit kom en annan skald en dag,
Just när man satt att spisa;
Det Egil var, hvars strängaslag
Väl alla nordmän prisa.
Vid bondens bord han slog sig ned,
Men hörde hur den sjuka kved
I vrån. Man sade allt, som händt,
Och huru slätt det var bevändt.
