Den här sidan har korrekturlästs
Den sjöng om nejd af aldrig sköflad vår,
Där syskonring af sälla väsen knytes,
Där hvad det mist hvart hjärta återfår
Och tidens ström till spegelhaf förbytes,
Där ett ej följes, såsom här, af tu,
Men allt är ett förklaradt, evigt nu.
- * *
- *
- * *
Med ens ej hördes längre fågelns ton,
Den var osynlig själf bland inre träden.
Och Felix satt försjunken i vision
Med själen full ännu af ekokväden.
Då hördes klosterklockans gälla klang
Och från sin plats i mossan Felix sprang.
Han hemåt gick. Han kändes ej igen
Af någon i den stilla brödraringen.
Dock tyckte man sig hört för längesen
I denna krets, där själf han kände ingen,
Om någon munk, som underbart försvann
Och hette Felix. Kanske är det han?
