Den här sidan har korrekturlästs
5.
»När tyst i vinternatten
Med blick och tanke vaken
Jag skådar öfver taken
Från svindlande karnap,
Jag ser i Vetterns vatten
De stilla stjärnor blänka:
De mana mig att tänka
På himlens ridderskap.
De klara stjärnor alla,
Som högt i rymden stråla,
Inför mitt öga måla
Guds helgon utan tal,
Se, himlatunglen[1] kalla
Min själ från världens vimmel
Till frid i Herrens himmel
Och Lammets bröllopssal.
––––––––
- ↑ Ett i medeltidsskrifter ofta förekommande uttryck, som kommer af isländskans himintungl (himlakropp).
