Den här sidan har korrekturlästs
Jag vet nog en väg; den är bred, om ej lång,
Till helvetesbranter den leder,
Där vandra så många med lustelig sång
Och tumla i klyftorna neder.
Jag frågar och frågar med vacklande mod,
Då hör jag en stämma, som talar:
'Birgitta, en väg har jag redt i mitt blod,
Den går genom skymmande dalar.
De skarpaste törnen då stungo mig svårt,
Jag sargats till händer och fötter,
Men vägen blef banad, det stod mig så hårdt,
Jag ryckte upp tistlar med rötter.
Sen dess har den vägen nog vuxit igen,
Dit mången sin vandring ej styrer:
Man heldre vill vara all världenes vän
Än följa Guds helga martyrer.
