Den här sidan har korrekturlästs
4.
Det var den tid, då brand ej öfvergått
San Paolos kyrka, kär för hvarje trogen,
Och bruten ut ur ädelt marmorbrott
Stod då den sägenlika pelarskogen,
Ej, såsom nu, af Simplons fjällgranit,
Men med en glans mer korning, skimmerhvit.
I sitt skym-undan bortom Romas stad
Basilikan var öfverjordiskt fager
Och helst när öfver väldig pelarrad
I morgonrodnan spreds en rosig dager.
Själf en vision serafiskt underbar,
Den kär för sierskan från norden var.
Som daggen ljuft af törstig blomma dricks,
Så hon sig här af himlens nåd hugsvalat,
Och venstra korkapellets krucifix
Här sågs en gång ha till Birgitta talat.
Hvem vågar lyfta slöjan från mystér
Så sällsam, gåtofull och andeskär?
Wirsén, Visor. 9
