Den här sidan har korrekturlästs
Och dock, hvi tvifvelsamt förneka allt?
För djupa sinnen faller skiljemuren,
Det öfversinnliga tar då gestalt
Och bortom tid och rum är anden buren,
I slika syner dröm kanhända dröms,
Men bakom drömmen himmelsk sanning göms.
Så föllo, sägs det, krucifixets ord,
Där lyst Birgitta stod af morgonglöden:
»Till den, som, i sitt vandringslif på jord,
Har trott på mig, jag komma skall i döden
Och hemta själf från hetta eller is
Den mig haft kär till mig i paradis.
»Till döden trofast, håll i ömt förvar
Min kärlek som det yppersta och största!
I andars värld åt dig en kalk jag har,
Du dricka skall däraf och aldrig törsta.» —
Birgittas hufvud sjönk mot golfvets sten,
Basilikan i ljus förklarad sken.
