Den här sidan har korrekturlästs
Mig fordom änglar ljufligt budskap bådat,
Jag Guds palatium ren på jorden skådat;
Nu ser jag intet under, ingen syn,
Ogenomtränglig är den mulna skyn.
Mig frestarn hviskar: det var villa bara
Allt, hvad du djärfts för menskor uppenbara!
Bedragerska, som snart bedrar ej mer,
Att ej din drömda himmel fanns, du ser!
I böner förr med andars helgonkedja
Jag enad var, nu kan ej mer jag bedja,
Det hopp jag närt, förvissnat i mitt biöst,
Ej menskor lindring ge, ej Gud ger tröst.
För anderöster är jag nu bedöfvad,
Jag är min brudgums anblick grymt beröfvad.
Nu ringa vesperklockor rundt i Rom,
På vesperfrid Birgittas själ är tom.»
