Den här sidan har korrekturlästs
Hon var ett barn af skumma medeltiden,
Men förelöperska ibland också.
Jag ser med fröjd den tidens natt förliden,
Men hennes bild jag vörda kan ändå.
Mer fri är anden nu. Han sprängt de reglar,
Dem vantron smidt, han vet, att himlens ljus
Sig lika rent hos trogna makar speglar
Som hos en nunna, stängd i klosterhus.
Men huru högt vi stigit eller stiga,
En väckelse kan hennes bild förbli:
Om själen tappar bort det innerliga,
Säg, hvad den vann med att från band bli fri!
Må former vexla, men den eld, som glödde
I hennes ande, aldrig slockna får;
I Herrens tjänst hon stred och led och blödde,
För oss hon därför än förklarad står.
