Den här sidan har korrekturlästs
7.
1520.
1520.
»Fullväl jag borde vetat Hans Nådes argalist,
Som fångar folk med goda ord i håfven:
Det borde ur mitt minne ej runnit bort förvisst,
Hur jag som gisslan greps mot tro och lofven.
Jag felat i att hoppas, där intet hopp var till,
Men stolt till afrättsplatsen i dag jag vandra vill.
Mot mig han brutit löften och ed och sakrament.
Sin hand i Svearikes lif han blodat,
Hans vanvett, Gudi tackadt, nu ock mot mig sig vändt,
O budskap hugnerikt och oförmodadt!
Det visar, att han kändo, fast svag en gång jag var,
Att svenska hjärtat lefdo hos gamle Hemming kvar.
Wirsén, Visor. 12.
