Den här sidan har korrekturlästs
En gång som gisslan följde en riddersman mig med
Och tankarne på honom gubben trösta,
Jag drömde hela natten i sömnens helga fred
Om min discipulus och vän herr Gösta:
Hvad Hemming Gadd ej mäktat den unge mäkta skall,
Då stiger riket åter ur svart förnedrings fall.
Kom, mästerman! I solen din bila glimmar skön:
Det frihetsglimten är för trötte fången.
O Gud, gif Sverige frihet, och hör min sista bön:
Gif Kristiern helvetet och undergången!
Låt timmerbilan falla! När mig hon hugger ner,
Hon ger ej hugget endast, hon ock försoning ger.»
