Den här sidan har korrekturlästs
I bön och psalm han fann sin frid
Och bojorna mer kära,
Dem tungt han fick i tolf års tid
I unket fängsel bära:
De honom lärde, midt i tvång,
Att själen frihet får i sång,
Att Gud ej öfvergifver
Den honom trogen blifver.
När han till sist befriad vardt
Och budet kom att träda
Ur Ravas håla djup och svart
Och åt Guds sol sig gläda,
Han bad blott ett, som minnesskatt,
När på de tunga gångjärn gladt
Till frihet porten vred sig:
Att bojorna få med sig.
