Den här sidan har korrekturlästs
Och andeskeppet gled på mörka svallen,
Dit än ett spefullt eko ljöd
Från dvärg och jätte: nu är Olof fallen,
Vår ovän fälld och död.
Det honom föga brydde. För hans dvala
Gick hånet obemärkt förbi,
Han kände puls och tinning mera svala
Och själen mera fri.
Men genom dvalan han i silfverdager
Dn kvinna såg vid rodret stå
Med spjut och brynja, andeblek och fager.
Den höga talte så:
»Jag är du själf — det, som du vara borde,
Men aldrig fullt på jorden blef,
Din sköldmö i hvad oförskräckt du gjorde,
Din sångmö när du skref.
