Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Dock, o väg som ekar och hagtorn smycka,
Har i dina gångar min drömda lycka
Stundom skymtat lätt bakom mången stam,
När Augustimånen ur moln gick fram.
Ur de nät af silfver, som månen spände,
Glimtat ljus en bild, som mitt hjärta kände,
Huld min ungdoms fé gjorde gästbesök,
Hennes slöja syntes vid vägens krök.
Då för fantasien begynte ofta
Döda hagtornsblommor ännu att dofta,
Gångna vårar väcktes i lifvets höst,
Näktergaln, som flyktat, hof upp sin röst,
För så ljufva vådor man bör sig akta,
Eklöfsgången själf tyckes hviska sakta:
»Fast och stark du vare, ej endast vek,
Ej blott hagtorn bär jag, men ädel ek.
