Den här sidan har korrekturlästs
För dufvosinnen hägrar än den syn.
Då huldt ur skyn
Sig dufvan sänkte vid Jordanens flöden
På gudasonen ned, som dopet tog
Och sedan drog
Till kamp och mödor, tålig intill döden.
På sagans borg i mången mystisk kväll
Hos Titurel
En dufva öfverskyggat helga Graalen,
Den hvita fågeln lyste rosenröd
Vid kalkens glöd,
Och hjältar böjde knä i riddarsalen.
Så, fagra dufva, väcks i sångarns håg
Ur glömskans våg
En fornvärld upp vid sus af dina vingar,
Och när vår frid fördränks af böljors lopp,
Ett nyfödt hopp
Du än med oljoblad i munnen bringar.
