Den här sidan har korrekturlästs
Här har jag känt för allra första gången
Den helga bäfvans hopp,
Som väcks, när i ett mänskohjärta sången
Slår ut i knopp.
Jag är densamme. Fastän lifvets kedja
Af mödors hårda rön
Min ande tyngt, så kan med tro jag bedja
Min barndoms bön.
Förtrogna å, som under fönstret stiömmai
Och smeks af måneljus,
Du väcker upp en här af sagodrömmar
Med språksamt brus.
En gång, som du, min ande hoppas hinna
Den efterträdda sjö,
Där lifvets kval får som en våg förrinna
Och oron dö.
