Så dödligt gift han fått i Orgelusas famn,
Som bar en afgrundssjäl i älsklig ängels hamn.
Hans daning, ädelt skön, mig syntes underbar,
Han mänsklighetens typ och hennes målsman var,
Han nämndes Amfortas och sades Graalens kung,
Men värfvet fann han hårdt och fann sin lefnad tung.
När båren burits in, en präktig krigarskara
Kom fram med Kristi kors på hvita mantlars fåll;
I riddarsaln, belyst af blåa amplar bara,
Den kring en katafalk stod vakt på hvar sitt håll.
På kistan stod ett skrin, dess hölje lyftes bort,
En dufva från kupoln flög neder inom kort
På skrinets skatt, en kalk. Som mörkröd ros den glödde,
Af Kristi eget blod den bägarns inre blödde.
Arimathias stad förut den vårdat har,
Guds korskapitel fick den sedan i förvar,
Till Montsalvaz den slutligt räddad blifvit,
Och änglars hägn den aldrig övergifvit.
Jag såg dess glöd som purpur i kristall,
Och från kupoln vid gullbasuners skall
