En stämma ljöd: »Det är förbundets kalk,
Som hvilar nu på syndens katafalk.»
Allt folket nederföll i lof och pris
Och mättadt blef af hemlig himlaspis.
Men Amfortas, som låg på sjukdomsbåren,
Spratt upp och kände dubbelt syndasåren
Och sade: »vänner i min riddarsal,
Jag är ej värd att vårda Herrens Graal».
Han såg på mig, men fast mitt inre kände
Ett hemligt ve vid härskarns lifselände,
Min blyghet, dårskap, feghet gjorde stum
Min tunga, där jag stod å helgadt rum.
Med skamligt dåd likväl jag ej förtjenat
Att Graalförbundet blef mig grymt förmenadt.
Med ens jag slungad blef ur riddarsalen,
Jag stod i dunklet nedanför i dalen,
En röst, som straffets tunga åska, ljöd:
»Fördömd den stumt bevittnar likars nöd,
Den som, af blygsel feg, ej trösta vågar
Och mänsklighetens nöd ej efterfrågar.»
Wirsén, Visor. 18
