Sida:Zätterbloms och annat hyggligt folk.djvu/10

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

6

»Om grosshandlarn dikterar, så skall jag stenografera,» sade journalisten artigt.

»Tack, det var just, hvad jag tänkte föreslå,» sade hr Zätterblom och vägde belåtet fram och tillbaka i stolen. »Då börja vi.»

»Det var en härlig dag —»

»När?»

»Härom dagen! Solen sken — vi kunna säga bedårande. Fru Beata Zätterblom, som tillsammans med sin make, grosshandlare Zätterblom, ännu dröjer kvar i naturens sköte — det är ännu grönt där ute — i den täcka Zätterblomska villan, tog sig en promenad utefter älfven. Hon är krokig och förtjusande pittoresk, går i bukter, än stilla och lugnt, än ömt famnande stenarne, som ligga i hennes väg, än görande ystra hopp utför stupen —»

»Fru Zätterblom?» frågade journalisten tveksamt. »Är hon kanske inte riktigt frisk?»

»Det är älfven, jag talar om,» sade hr Zätterblom skarpt. »Plötsligt ryckte hon till och blef stående orörlig stilla som mäjslad i marmor —»

»Älfven?» frågade journalisten intresserad.

»Fru Zätterblom är det jag talar om,» sade hr Zätterblom mörkt. »Ni får försöka samla tankarne litet bättre. Nåväl, det var, som om ett dödsjukt hundkreatur utstött ett hjärtslitande klagoskri. I nästa sekund visade det sig bakom några buskar —»

»Det hjärtslitande klagoskriet?» undrade journalisten och tittade upp från sitt papper.

»Hundkreaturet, förstår ni väl,» flåsade hr Zätterblom röd och ursinnig. »Fru Zätterblom såg, att det var vår grannes hynda. Hon fick för några dagar sedan ungar, som dränktes, och har sedan varit besynnerlig —»

»Fru Zätter —»