96
sig rundt omkring ett litet bord, och så lade de händerna på det, och så började det dansa, och så frågade de, och det knackade i bordet till svar eller också bugade det sig —. Hvarför ser du så dum ut? Man kan verkligen bli nervös af att se på dig! — Har du aldrig hört talas om borddans?»
»Nej!> bet Betty till.
»Jaså, ja, då har du fått det nu då,» förklarade fröken Roberg utan att låta sig bekomma. »Det är sannt, som jag säger, för jag har själf varit med om det. Man kan fråga om hvad som hälst t. o. m. om din gamle skräddare.»
Det afvisande i Bettys hållning försvann i ett nu, och inför denna lockande utsikt smalt hvarje spår af tvifvel bort ur hennes själ.
Fröken Lilly begagnade sig ögonblickligen af det lyckliga omslaget och förklarade vidt och bredt, hur man skulle gå till väga.
Eftersom de endast voro två, skulle de icke taga ett bord utan en tallrik, och de skulle ställa den på det glatta divanbordet, lägga händerna på den och vänta tills den började gå — ty gå skulle den alldeles bestämdt. Och sedan skulle de börja fråga först och främst hvem anden, som förde var (det hade tant Ström alltid gjort) och sen om allt möjligt. Lilly skulle läsa upp alfabetet, och för hvarje riktig bokstaf skulle tallriken rycka till, hvarefter bokstäfverna skulle läggas tillsamman till ord och meningar.
Det var alltsamman mycket enkelt, och det dröjde icke många minuter, förrän de båda flickorna hade allt klart, tallriken på bordet och händerna på den.
Lilly satt blek, men beslutsam, under det jungfru Betty kastade ängsliga, irrande blickar omkring sig och förstulet trefvade med foten under stolen för att
