98
sig förfärad öfver axeln, fruktande att få se något rysligt där.
Lilly satt ett ögonblick som förstenad, men så småningom återvann hon fattningen och, harmsen öfver sin egen rädsla, skrattade hon till och utbrast helt öfvermodigt:
»Prat! Det var du, som ryckte i tallriken. Det är inte mer Belzebub än jag, du dumma Betty. Tror du att han skulle nöja sig med att så där fånigt dra i en gammal tallrik? Ne-ej du, han skulle allt komma själf — — —»
I detsamma ljöd en rask knackning på tamburdörren, och innan de båda flickorna visste ordet af, hade dörren öppnats och en ung mörklagd herre hunnit midt in i rummet.
Flickorna rusade upp och stirrade skräckslagna på främlingen, i hvilken båda trodde sig se den nyss förhånade potentaten och i hvilken Lilly dessutom till sin utomordentliga fasa igenkände sin räddare från i förmiddags.
Bettys tänder skallrade, hjärtat klappade vildt i halsgropen, knäna slogo maktlösa ihop och i nästa ögonblick låg den fega egoistiska Betty på alla fyra och kröp — kröp sakta och varligt under bordet, öfver golfvet och så — vips ut genom dörren!
Lilly var ensam med främlingen! Så uselt af Betty att lämna henne i sticket! Icke för att inte fröken Roberg själf gärna skulle gjort som hon och fördunstat — hon hade redligen bjudit till, men häjdats af främlingen.
Han stod nu alldeles intill henne, log helt vackert och sade med en röst, som lät förvånande mänsklig:
»Förlåt, att jag så här utan vidare stiger på, men det fanns ingen därute, som jag kunde be om lof, och jag — jag, var så ifrig att träffa er.»
