Lilly reste sig. O, hur syndigt det varit af henne att leka med andemakter, och så förfärligt, att just han skulle vara denne —
»För öfrigt», tillade främlingen, »kanske mitt namn kan förklara min djärfhet.» Han log muntert. »Jag heter Be —»
»O, ja — ja — jag vet — jag vet! afbröt Lilly honom andlöst, utom sig af fruktan att få höra det förfärliga namnet högt uttalas.
Men så skrattade han och nickade vänligt förstående:
»Jaså, farsgubben har underrättat?»
»Fa-arsgubben!» mumlade Lilly för sig själf. Hu då! Fanns det både far och son? Och var det månne fadern, som varit på tallriken?
Det blef en stunds tryckande tystnad. Lilly gled sakta och mycket behändigt bakom den stora länstolen för att ha den som sköld, och främlingen stod där, tydligen mycket brydd öfver det snäfva mottagande han fick. Var hon blyg eller missbelåten?
»Hvarför är ni så ovänlig, Lilly?» frågade han sakta och med djupt allvarliga ögon. »Ni har icke ens sagt välkommen —»
»Vä-älkommen, stammade Lilly helt lydigt, ehuru hon fann en sådan fordran gå väl långt. »Var god och sitt ner, så skall jag genast gå efter — pappa!»
Det låg icke så litet hot i det ordet — »pappa»! Han var ju teolog och skulle nog sätta fart i den där gunstig herrn. Vänta bara!
»Åh, det är ju inte så brådt,» sade främlingen ifrigt. »Jag har så mycket att tala med er om — farbror kan jag ju få träffa sedan.»
Farbror! Fröken Lilly ordentligt sjöd af harm. Att våga kalla hennes goda, ädle, gudfruktige fader för —
