kring dem, och så — ett tu tre var hon spårlöst försvunnen bakom hörnet! Och han, som icke visste, hvad hon hette eller hvar hon bodde! Trafvat gata upp och gata ner, sprungit efter alla slängande hårflätor, kikat in i fönster och till slut efter en evighet kommit till ett skyltskåp med fotografier — och där satt hennes porträtt! En pojke stod och tvättade fönsterglaset. Om han kunde säga, hvem den damen var? Jo, fröken Roberg, lektorns dotter!
»Lilly!» Han hade visst ropat det högt, »Lilly!» — Och han hade funnit lektorns bostad och stod nu här, välsignande det goda öde, som fört honom till denna förtjusande lilla stad — — —
Hr Bergman svängde sig lite otåligt om på klacken.
Hvarför kom hon då aldrig tillbaka?
Han besinnade sig ett ögonblick, men gick sedan med raska steg bort till den dörr, genom hvilken Lilly försvunnit, öppnade den, kom ut i ett annat rum och så in i matsalen — där hade han de båda flickorna igen!
Betty dök ögonblickligen ned på alla fyra och praktiserade sig på detta sätt till den unga mannens synbara förvåning ut ur rummet.
Lilly ville göra henne sällskap, fast på två ben, men häjdades af den förfärlige, som till och med lade sin hand på hennes arm — hu då, hvad den brändes!
»Lilly», sade han allvarligt, nästan strängt. »Hvarför behandlar ni mig på detta sätt? Leker ni med mig? Ni var så god i förmiddags så — så tillitsfull och nu — så förändrad. Har jag misshagat er? — Har jag varit ogrannlaga, som trängt in här? Men Lilly — jag trodde mig i era ögon läsa att — jag — och jag — Lilly — jag älskar dig — säg vill du icke —
»O nej — nej — herr — herr Belzebub —»
Den unge mannen nästan kastade hennes hand ifrån
