Sida:Zätterbloms och annat hyggligt folk.djvu/107

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
103

unge mannen redde sig till att gå, då förmaksdörren, som de sista minuterna stått på glänt och visat en viss underlig oro, sköts upp och Lilly gled in i rummet fram till herr Frans, som stod där mörk och bister, med ett mycket ångerfullt och mycket tillitsfullt utseende smög hon sin hand i hans.

Han ryckte till och vände sig om, men behöll hennes hand i sin.

Var det möjligt?! Där var hon ju igen hans flicka från i förmiddags, var där med sina goda, tillitsfulla ögon och sitt leende. Men hvarför detta omslag?

Lillys täcka hufvud lutade litet åt sidan, hennes ögon sågo rakt och ärligt in i hans, läpparne darrade, och så kom det nästan i gråt:

»Gå — gå icke! Jag tar tillbaka, hvad jag sade och — och vill så gärna att ni — ni stannar. Jag sa’ det där dumma, därför att jag trodde, att ni var — var — Be — nej, jag kan inte tala om det nu, men jag kan förklara det riktigt en annan gång,» kom det mycket trovärdigt i en liten snyftning som dränkte fortsättningen af försvarstalet.

Ingen vrede i världen kunde hålla stånd mot dessa afbrutna ord och darrande läppar, åtminstone kunde icke herr Bergmans det.

När jungfru Betty, styrkt af vissheten, att lektorn var därinne i förmaket, vågade en liten, liten titt i nyckelhålet, hade hon så när fått slaget af förskräckelse — så sannerligen höll inte den lede hennes fröken om lifvet och lektorn — lektorn stod bredvid och såg belåten ut!!