unge mannen redde sig till att gå, då förmaksdörren, som de sista minuterna stått på glänt och visat en viss underlig oro, sköts upp och Lilly gled in i rummet fram till herr Frans, som stod där mörk och bister, med ett mycket ångerfullt och mycket tillitsfullt utseende smög hon sin hand i hans.
Han ryckte till och vände sig om, men behöll hennes hand i sin.
Var det möjligt?! Där var hon ju igen hans flicka från i förmiddags, var där med sina goda, tillitsfulla ögon och sitt leende. Men hvarför detta omslag?
Lillys täcka hufvud lutade litet åt sidan, hennes ögon sågo rakt och ärligt in i hans, läpparne darrade, och så kom det nästan i gråt:
»Gå — gå icke! Jag tar tillbaka, hvad jag sade och — och vill så gärna att ni — ni stannar. Jag sa’ det där dumma, därför att jag trodde, att ni var — var — Be — nej, jag kan inte tala om det nu, men jag kan förklara det riktigt en annan gång,» kom det mycket trovärdigt i en liten snyftning som dränkte fortsättningen af försvarstalet.
Ingen vrede i världen kunde hålla stånd mot dessa afbrutna ord och darrande läppar, åtminstone kunde icke herr Bergmans det.
När jungfru Betty, styrkt af vissheten, att lektorn var därinne i förmaket, vågade en liten, liten titt i nyckelhålet, hade hon så när fått slaget af förskräckelse — så sannerligen höll inte den lede hennes fröken om lifvet och lektorn — lektorn stod bredvid och såg belåten ut!!
