Sida:Zätterbloms och annat hyggligt folk.djvu/109

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
105

En middag, när fru Svensson kom hem, fann hon alla saker utflyttade ur det lilla rum, hon kallade sitt, och i deras ställe stod en hyfvelbänk och bredde i vräkig klumpighet ut sig framför fönstret.

Hon hann inte fråga något, inte opponera sig, inte sansa sig ens, förrän hr Svensson var öfver henne som en stormvind och, djupt förorättad, frågade, om det inte var hundratusen gånger viktigare, att hans, hans hälsa sköttes, än att hennes jämmerliga behof af lyx, bekvämlighet och syndig vällefnad tillgodosåges?

Efter middagen skulle hyfvelbänken och alla de nyanskaffade dyra verktygen invigas.

Grosshandlaren hade tagit af krage och manschetter för att vara ledigare i sina rörelser och spankulerade nu omkring i skjortärmarne för att se efter, om det inte händelsevis skulle finnas något där inne i rummen att laga.

Han stannade framför fru Svensons sybord, och ett triumferande leende skilde hans läppar åt.

Så som det eländiga bordet med spindelbenen plågat honom! Den usla tillställningen stod inte stadigt, utan vickade och vickade alltjämt, trots alla de papperstussar fru Svensson på älskligt fruntimmersmanér stoppat under det för korta benet.

Hade hr Svensson fått följa sin lifliga åstundan, så skulle det där vidundret till bord för länge sedan varit sönderhugget och instoppadt i spisen, men det var en gåfva af fru Svensons faster, och denna faster var en gumma, som man på grund af vissa orsaker inte gärna stötte sig med.

Nå, nu skulle det kureras!

Fru Svenson rusade upp, ställde sig med utbredda armar för att skydda sin skatt och lofvade under strida tårar, att hr Svenson skulle få förstöra hvad han ville,