»Nej, för tusan! Hyndan! Fru Zätterblom blef rädd. Fradgan stod henne om munnen, ögonen voro rödsprängda —»
»Talar grosshandlarn om fru Zätterblom?» frågade journalisten uppmärksamt. »Det var förfärligt, hvad hon tog hårdt vid sig.»
»Hyndan!!! Fru Zätterblom förstod, att hyndan var farlig. Hon utstötte klagande tjut, rullade rundt med sina glödande ögon; öppnade käftarne, visade sina hvita, skarpa tänder —»
»Fru Zätterblom gjorde väl allt det där för att skrämma bort hyndan?» frågade journalisten med fundersamt rynkad panna.
»För sju hundra hakar,» röt grosshandlare Zätterblom, »det är hyndan, jag talar om. Fru Zätterblom gjorde en förtviflad ansats att klättra upp i ett träd, men föll till marken just som hyndan kom fram. Nu var ställningen förtviflad och faran öfverhängande. Hon kastade sig öfver henne och bet henne ursinnigt i benet —»
»Det var modigt gjort,» sade journalisten, »det var riktigt duktigt gjordt af fru Zätterblom, men jag förstår inte, hvarför hon just skulle bita djuret i benet. Ett slag öfver nosen hade väl varit lika effektivt?»
»Herre,» sade grosshandlaren Zätterblom med rösten skälfvande af raseri, »på er intelligens har jag inte ett ögonblick trott, men nu tviflar jag också på ert sunda förnuft, så ni hör det! Det var icke min hustru, som bet hyndan, utan, som ni borde kunna inse, var det hon som bet henne. Nåväl, för att få slut på det här, så rusade hon under vilda och fullkomligt vansinniga åtbörder från stället bort till Zätterblomska villan, där grosshandlare Zätterblom, utlockad af oväsendet, kommit ut på trappan med sitt laddade jaktgevär och nu
