106
ja, allt, bara han skonade bordet. Faster skulle aldrig, aldrig förlåta —
Grosshandlaren såg på henne, som om han först nu upptäckt, hvilken otillräknelig toka hon var. Han brydde sig naturligtvis inte om att svara, utan makade henne endast lugnt åt sidan, tog bordet och bar in det i verkstaden. Han skulle ta utaf de tre för långa benen och gifva dem samma längd som det korta — det där kolossala konstverket trodde inte den enfaldiga varelsen, att han skulle gå i land med!!! Gud vete, hvar hon i dessa tio år haft sina ögon, eftersom hon inte bättre förstod att uppskatta honom!
Han lade bordet på ryggen, tog ett ögonmått af benen och förde sågen med en viss öfverlägsen nonchalans.
Så gick han in till sin fru och ställde med tillbörligt eftertryck och med ett utmanande leende bordet framför henne.
Men leendet gled bort — det för korta benet hade blifvit för långt och de tre andra för korta. Bordet vickade värre än förut, vickade på ett sätt, som nästan rättfärdigade de tårefloder, fru Svensons ögon gåfvo aflopp åt.
Grosshandlaren slängde bordet tillbaka in i verkstaden och högg lös med sågen.
Så då!
Alla goda barmhärtiga makter! Han hade sågat af ett galet ben! Gjort ett af de för korta benen ännu kortar!
Hr Svenson sade ingenting, men öfver hela hans ansikte och långt ner på halsen trängdes svettpärlorna om plats.
Nu tog han mått igen, mätte med tumstock och måttband och passare, funderade, begrundade, beräknade
