112
Fru Strömbom förklarade — så snart han försvunnit ur sikte — på sitt diplomatiska sätt, att han tydligen var en alldeles ovanligt söt och ädel och ofördärfvad människa, fröken Signe satt med halfslutna ögon och räknade efter, om väl två hundra tusen kunde vara nog för att förgylla upp så mycken landtlig tarflighet, och Greta bedyrade med eftertänksamt rynkade ögonbryn, att mister Anderson visserligen var en idiot, men att han ändå kunde anses gå vid pass en million gånger utanpå de tunnhåriga stadssprättar, som hittills slagit sina lofvar omkring »Skönheten».
Patron Anderson kom tillbaka den följande dagen och alla dagar därefter. Han hade alltid en antaglig förklaring till hands, än skulle han tala med mor Bengtson, än ha vatten till sin häst, än bjuda damerna på en åktur bort till Heljaryd. . .
Hvad hans egentliga ärende var, dolde han emellertid med ängslig omsorg. Mot fru Strömbom var han så ytterligt och så enerverande uppmärksam, att denna af naturen lite bräckliga dam måste uppbjuda all sin kraft för att inte emellanåt få hysteriska anfall; inför fröken Signe, hvars strålande uppenbarelse han med beundrande blickar följde, var han blyg och tafatt och något så när otvungen endast mot Greta.
»Jag hoppas innerligt, att den förfärliga varelsen snart måtte göra slag i saken!» suckade fru Strömbom en dag midt på högsommaren. »Det är så rysligt att ha honom gående och sittande och hängande här hvarenda dag och inte bli klok på, hvad han menar.»
Fröken Signe höjde en hårsmån på de runda axlarne, där hon satt framför spegeln och ordnade något med sina ögonbryn. Det var väl inte svårt att förstå, hur det stod till med den stackars token!
»Ja, jag tycker verkligen, att Skönheten kunde hjäl-
