hvars ansikte nu, sedan allt blodet lämnat det, blifvit askgrått. »Ni vet inte, hvad kärlek är. . .»
»Nej hör! hör!» utbrast fröken Greta sårad och tog sina ögon från molnen för att i stället låta dem fixera den olyckliga varelse, som vågat betvifla hennes insikt i föreliggande ämne. »Jag har varit förtjust — låt mig se! — fyra gånger och dödligt förälskad minst två gånger!!»
Då patron Anderson föreföll alldeles tillintetgjord af det erhållna förtroendet, smålog hon belåtet och fortsatte i vänligare, nästan beskyddande ton;
»Om jag vore man och kär i någon, skulle jag bums falla på knä och fria. Tänk så glad hon, flickan, skulle bli!»
Lars Anderson reste sig häftigt.
»För Guds skull tyst, fröken Greta!» bad han och såg på henne med sorgsna, ångestfulla ögon. »En man friar inte, där han vet sig intet hopp ha!»
Och utan att vänta på svar gick han ut ur bersån och bort till fröken Signe, som röd och täck och klädd i ett hvitt förtjusande hushållsförkläde kom ut med en inbjudande kaffebricka på armen.
Greta satt som förlamad.
Var det inte som hon trott! Där gick den stackars arma människan och vågade inte fria af fruktan för en korg!
Under tre långa dagar var patron Anderson osynlig, men sedan kom han tillbaka igen. Gretas inkvisitoriska blick tyckte sig upptäcka, att han både magrat och bleknat på de dagarne, och hennes hjärta blödde för honom.
»Mamma,» sade hon en stund senare och i en ton, som om hon fordrade att bli hörd. »Skönheten måste hjälpa honom på trafven, om det skall blifva något af. Du go-
