118
Hon gaf honom en snabb, forskande blick.
Hu, så allvarlig han såg ut och hvad hans ögon voro mörka och dystra! Kanske hade han föresatt sig att tala just i dag, och så hade hon dragit ett streck öfver hans beräkningar genom att tvinga sig och Elsa på honom och Signe.
»Vi ska bara ro en liten, liten stund,» sade hon blidkande och i skuldmedveten ton. »Se’n ska Elsa och jag hjälpa mor Bengtson nere på råggärdet hela eftermiddagen.»
Han mumlade något som hon inte hörde, men som lät ovänligt, och tog ut stegen för att hjälpa Signe och Elsa, som med förenade krafter sökte få ut båten, hvilken låg till hälften uppdragen på land.
Fröken Greta suckade.
Hon ville sannerligen inte gå i vägen, nej, inte för något pris i världen! Nå — hon log muntert vid tanken därpå — han skulle snart få ersättning för den här lilla missräkningen!
Man hade lyckligt och väl kommit ombord . . .
Patron Anderson, som satt vid årorna, hade skjutit den hvita tyghatten tillbaka på det tjocka bruna håret och såg utåt den glänsande vattenytan med ögon, som hade alls ingenting af glädje och lifslust i sig, Greta satt uppkrupen i fören, Elsa Petterson plaskade tanklöst med handen i vattnet, och fröken Signe, som fått akterbrädan för sin del, föreföll allt annat än förtjust öfver denna färd i en båt, som endast med möda höll balansen och genom sprickorna i botten släppte in små syndafloder af vatten.
Båten hade kommit ett godt stycke ut på sjön, då fröken Greta gaf till ett häftigt utrop:
»Nej, se! O, se — se!»
Alla sågo åt sidan, Elsa och Greta böjde sig ifrigt ut
